GADGETS

Johan Croneman: Jag vägrar tro att livet är ett kasino och att alla måste spela med

By  | 

Johan Croneman: Jag vägrar tro att livet är ett kasino och att alla måste spela med

Jag kan inte riktigt ta in vår kollektiva ­flathet. Den som pratar högt om reklamtröttet blir omedelbart förlöjligad av alla branschmänniskor. Men vem är egent­ligen reaktionär?

Love actually” är lite drygt två timmar – att se den på TV3 med hundra reklamavbrott (som i söndags) gör den olidligt lång. Så fort man känner att man är helt innesluten i sentiment och bortkollrad av sentimentalitet blir man avbruten i sju minuter. Och tappar känseln i hela kroppen.

Jag vet att många av er kokar kaffe då, själv domnar jag som sagt av efter känslobortfallet och blir sittande igenom hela reklamblocket. Jag antar att jag är den idealiske tittaren, som all reklam riktar sig till – och fungerar på. Mottaglig för vilket bonuserbjudande som helst. Spelreklamen spolar mig fri.

Det blir två triss i morgon, en båttur till Finland och en musikalbiljett till morsan. Glöm inte att Jula också!!

Vi går på all reklam, eller hur? Det måste ju vara på det sättet, annars skulle de väl knappast satsa miljarder?

Kan det vara världens två mest imbecilla frågor?

Jag kan inte riktigt ta in vår kollektiva flathet.

Säger man någonting högt om reklamtrötthet och citerar Sven Lindqvists 59 år gamla ”Reklamen är livsfarlig” blir man utskrattad på Twitter och särskilt förlöjligad av män som ”bloggar om medier” (värsta sorten av alla), man är löjlig och okunnig och rekommenderas ”gammelmedia” – men ”gammelmedia” har blivit bäst i klassen på att exponera sig på nätet och säljer ut varenda centimeter för att överleva. Hur många reklamfönster och reklamflimmer måste du passera för att komma fram till en text?

Webb-tv är ett flugornas krig av köperbjudanden, ett stålbad av rörliga bilder och röriga budskap. På vägen får vi sedan det absurda erbjudandet att slippa att bli störda av reklam. Reklammakarna har ställt sig framför oss, med erbjudandet om fri lejd – om vi pröjsar.

Vilken bra grej. 79 spänn bara. I månaden bara. Bara 948 kronor om året. Bara. Tänk er att en miljon vill slippa reklamen.

Jag vill också överleva, precis som alla andra som lever på att skriva, gör tv-serier, underhållning, dokumentärer. Men: Vad står det på prislappen? Vad kostar det att överleva i reklamdjungeln? Vad gör det med tittarna och läsarna? Och skribenterna och producenterna?

Nej, jag vägrar tro att vi finns bara för att vi säljer mjällschampo och roulett till alla. Nej, jag vägrar tro att man inget kan göra och att vi måste lära oss att livet är ett kasino.

Och säg inte att det är jag som vill backa bandet. Vilka är de riktiga reaktionärerna i den här soppan? Ja, inte är det tittarna och läsarna i alla fall, som snart inte kan öppna ögonen av utmattning, men som betalar hela kalaset, två gånger om dessutom. Eller tre. Först för varan, sedan reklamen, sedan förmånen att slippa skiten. Trippelblåsta.

Och liberala och konservativa tänkare i väst, och populära ­forskare med stapeldiagram över hela kroppen, maler på, på bästa sändningstid, om att vi aldrig haft det bättre och att världen aldrig varit ett finare ställe att leva på. En flod av ideologisk reklam, som på 70-talet, fast från andra hållet.

Tänk globalt, tänk en lugn och fin värld – på stesolid.

Nästan alla älskar ”Love actual­ly” (jag med), mest för att det är en saga om att det goda har bäst förmåga att överleva och att riktig kärlek finns för alla som hyser minsta hopp om den. Särskilt nu i juletider. Det är en lögn vi gärna lever med.

Den sagan kostade förresten 40 miljoner dollar att producera, 320 miljoner kronor, och sedan lade man ungefär lika mycket på reklam och marknadsföring – och gjorde därefter många investerare ofantligt rika.

Hur man än vänder sig så har man rumpan bak. Eller hur?!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *